Utgå från våra värderingar – jämlik vård

Vi vilar inte förrän vi har minskat orättvisorna i vården: vi Socialdemokrater kommer aldrig att acceptera att människor får olika bra vård beroende på vilken utbildning de har, var de bor i landet eller var de är födda. Ingen utmaning kan vara viktigare för Socialdemokraterna än att ge varje svensk bra vård utifrån hennes eller hans behov – inte utifrån status eller yrkestitel.

Ungefär så borde Socialdemokraternas viktigaste budskap vara nu och i valet nästa år när det gäller vårdfrågor. När Socialstyrelsens chef Lars-Erik Holm i helgen intervjuas av TT (här är artikeln i Borås tidning) om ojämlikheten i vården blir det – än en gång – uppenbart att vården inte bemöter alla lika. Och inget kunde vara viktigare för oss socialdemokrater att arbeta mot. Intervjun med Holm handlar (såvitt jag kan förstå) om SKLs rapport från i våras om läget i vården (Dagens Medicin beskrev rapporten bra då). Alltså i sak inget nytt. Vilket ju gör det ännu värre: vi vet ju att klassklyftor och andra orättvisor i samhället spelar roll när en person söker vård (liksom det spelar roll i exempelvis skolan). Och det borde vi också prata om. Och göra något åt. Socialstyrelsen pekar på att skillnaderna kan krympas genom aktivt förebyggande och hälsofrämjande arbete.

Jag hoppas att någon s-landstingspolitiker passar på att agera och uttala sig nu när rapportern om ojämlikheten fått ny uppmärksamhet. Förra gången såg jag, dessvärre, inte tillräckligt många s-politiker ute i den frågan (själv skrev jag inte heller något). Däremot skrev exempelvis moderaten Kent Persson om att ”orättvisorna i vården oacceptabla”. Och det har han ju rätt i. Men även det borde väl sporra oss socialdemokrater att ge oss in i den debatten? För faktum är ju att Kent Perssons parti bidrar till ökade klyftor – och även till ökad ojämlikhet i hälsa (vilket moderaterna skulle upptäcka om de läste på lite i frågan om ohälsa och ojämlikhet). Att låta människor vara arbetslösa längre, att minska deras ersättningar, att låta människor drabbas av nedskärningar i ersättningssystemen (exempelvis sjukförsäkringen och pensionerna) och så vidare ökar ju ojämlikheten.

Jag tror säkert att både Kent Persson och andra moderater vill förbättra vården, men de tycker samtidigt att det är okej att de som har det gott ställt köper sig före kön och när de fått chansen att genomdriva sitt systemskifte så försämras vården i områden med sociala problem medan vården blir bättre i ”rika områden”. Stockholm är ett lysande – och tragiskt – exempel.

För att ta ett exempel: När Filippa Reinfeldt (moderaternas ”tyngsta” vårdpolitiker) får den enkla frågan: ”Ska rika och friska barn få bättre vård än andra?” vägrar hon svara på frågan. Hon vägrar också svara på frågan: “Tycker du att människor ska teckna privata vårdförsäkringar?”.

På frågan Filippa vägrar svara på har vi Socialdemokrater ett rakt och tydligt svar: ”Vård ska ges efter behov, inte efter hur tjock plånboken är”. Det känns i alla fall bra.

Ghezali fri – vad säger Kent Persson?

När Mehdi Ghezali för en dryg månad sedan greps i Pakistan var en del snabba att döma. För inte kan man väl vara oskyldig om man är muslim och är i Pakistan på resa, typ. Nu har Ghezali och de andra svenskarna släppts. Efter hårda förhör (inte orimligt att gissa på tortyrliknande behandling) har alltså de pakistanska myndigheterna ansett att det inte finns skäl att hålla dem inspärrade längre, inte ens tuffa förhör tycks räcka till åtal. Jag vet inget om de gripna svenskarnas skuld. Inte heller vet jag om Ghezali är oskyldig nu, eller tidigare. Det enda jag vet är att alla har rätt att få sin sak prövad innan de är dömda, och därför tycker inte jag att misstankar räcker för att döma någon – inte ens i den offentliga debatten. Så frågan är vad säger moderaten Kent Persson denna gång? Förra gången skrev han ”Men många, liksom jag, funderar på var han verkligen oskyldig förra gången? Visst kan slumpen falla sig så att en oskyldig blir gripen en gång, men knappast två.” Om Kent Persson är riktigt logisk så borde han väl nu skriva: ”Visst kan slumpen falla sig så att en skyldig frias en gång, men knappast två.” Eller? Själv har jag ingen aning: jag tycker nämligen att det är ganska klokt att det hålls ordentliga rättegångar, i vanliga domstolar, innan folk döms.

Varför följa regler överhuvudtaget?

Svenska Fotbollförbundet förnekar sig aldrig. Att medvetet låta en spelare utan tillstånd spela matcher är okej (men det är klart: skytteligaledaren Wanderson har ju verkligen inte påverkat GAIS spel…). Att medvetet förändra spelplanen (flytta stolparna) är okej. Men föreningar som lägger hundratusentals kronor på att förhindra stök och bråk bötfälls när de misslyckas (säkerhetsarrangemangen på Söderstadion har inte fått en enda anmärkning de senaste två åren – till skillnad från rätt många andra arenor…). Och Svenska Fotbollförbundet gör inte ett dugg för att hjälpa klubbarna att motverka stöket.

Har inget att invända mot att man bestraffar stök på läktarna, bengaler (så länge de är förbjudna, vilket de inte borde vara) eller publik som springer in på plan. Men var är konsekvensen? Håller med Håkan Mild (för första gången någonsin, tror jag): SvFF är inte mogna att sköta allsvenskan. Och Frank Ågren presenterar den enda vettiga lösningen: låt oss börja om från början, utan lallarna i Solna.

Hey, hey, Stoopid!

Herman Lindqvist är inte historiker, så mycket vet vi. Men är han dessutom korkad? Hans inlägg i Aftonbladet i söndags var osedvanligt dumt, men värst var hans personangrepp på Murad Artin: ”de flesta infödda örebroare en annan känsla för Sveriges och Örebro stads historia än Murad Artin, som kom som armenisk flykting från Irak och kanske inte är riktigt insatt i sitt nya hemlands historia.”

Angreppet är antingen otäckt eller korkat. John Johansson har påpekat att Herman Lindqvist faktiskt bara bott 7 år i Sverige av sina 66 år i livet. Murad Artin har alltså bott längre i Sverige än icke-historikern Herman. Så hur tänkte Herman? Om han tänkte att hans svenska ursprung gav honom mer ”känsla för Sverige” än Murad är det ju faktiskt otäckt rastänkande. Men förhoppningsvis tänkte han inte. Förhoppningsvis blev det bara fel: att han inte tänkte på att han kanske inte är rätt person att angripa någon för att ha bott ”för kort tid i Sverige”.

Murad Artins svar i Aftonbladet är faktiskt jätteroligt. Ta bara det här citatet: ”Bara det faktum att Bernadottejubileets kampanjledning valt att knyta Herman Lindqvist till arrangemangen, säger en hel del. Det är inte historiekunskap man i första hand vill förmedla, utan glättiga rojalistiska hyllningar.”

Snurrar mest just nu (min spellista)

Om du är uppmärksam ser du att jag lagt till en ny bild i vänsterkanten på bloggen. Där kan du nu se en lista med de låtar jag för tillfället lyssnar mest på. Genom att klicka på listan kommer du till min ”iMix” på iTunes-store (om du har iTunes) där du kan provlyssna och köpa de låtar du gillar.

Att jag har lagt upp det där beror på att jag –  liksom tusentals andra – gillar att sprida mina favoritlåtar till hela världen. I grunden tror jag att det där är en bra sak: om alla tipsar andra om ny musik som man tror att den personen kan tänkas gilla så tror jag att det är bra för både artisterna och för oss andra. Jag tror att vi alla blir klokare, gladare och mer vidsynta om vi öppnar oss för nya influenser och delar med oss av våra favoriter. Det finns många exempel på när sådant har gjort mig glad (jag har bloggat om några exempel här).

Ett mer nutida exempel är när Dennis K tipsade mig om den fantastiskt bra (men otäckt allvarliga) låten ”You cut her hair” med Tom McRae. Den låten hade jag aldrig upptäckt annars och jag är tacksam för att Dennis tipsade mig om den. Den ligger inte på min spellista ännu, helt enkelt för att jag ännu inte riktigt vet om det går att lyssna på den i vardagliga situationer på stan (t ex när jag cyklar till jobbet med musik i öronen). Den är helt enkelt lite för stark och lite skakande. Texten handlar om en SS-officer som klipper håret på en judisk kvinna innan hon skickas in i gaskammaren. Lyssna på den – den är verkligen bra (och hamnar kanske på listan framöver).

Min ”snurrar-mest-just-nu-lista” innehåller (i alla fall för tillfället) fyra typer av låtar:

  1. Aktuella eller nya låtar som jag gillar men delvis ”lyssnar in mig på” (”Cornerstone”/Arctic Monkeys, ”Let´s make bombs”/The Last Republic, ”Seize the day”/Hoffmaestro & Craa, ”Lovers End”/The Birthday Massacre).
  2. Underbart fantastiska låtar som är svåra att slita sig från (”DLZ”/TV on the radio, ”Turn on me”/The Shins)
  3. Töppgulld-låtar som jag blivit påmind om av olika skäl (betyg 5 i mitt iTunes – jag har betygsatt de flesta låtarna i min samling…): ”Anna”/Hello Saferide, ”Detox”/Millencolin (efter PiP), ”Mannen i den vita hatten”/Kent (efter studentåterträff!), ”Not forever”/Popsicle (efter Schyfferts 90-talsshow).
  4. Bra låtar som jag hittat när jag låtit iTunes slumpmässigt välja ut låtar med betyget 4 eller 5): ”7 Days”/Craig David, ”Destroy everything you touch”/Ladytron, ”Jerk it out”/Ceasar´s Palace, ”Jeremy”/Pearl Jam, ”A design for life”/Manic Street Preachers. Min gissning är att det kommer vara högst omsättning på dessa.

En del tycker nog att det här är helt ointressant. Det har de säkert rätt i… 😉

Siffror säger inget om klumpen i magen

 Idag publicerade NA min krönika, denna gång om ledarskap – att jag inte tror att ledarskap går ut på att mäta och räkna (vilket jag skrivit om tidigare på bloggen). Här är hela krönikan.

Krönikan utgår från samtalen med personal på Älvtomta Hemvård, som jag skrev om i fredags. Men frågan är större än så: det handlar inte bara om att siffrorna inte säger något om de personer som inför semestern fick en klump av oro i magen. Det handlar inte bara om korkade trafikljus i styrmodellen. Det handlar om hur man tror att man leder en verksamhet.

 För ärligt: Är det någon som tror att undersköterskan, arbetsterapeuten eller sjuksköterskan läser igenom 110 ”riktvärden” och försöker översätta det till sin egen verksamhet? Är det någon som tror att diskussioner om huruvida det är rätt färg på plupparna i årsredovisningen för verksamheten framåt?

Ett av de tydligaste exemplen bloggade jag om för länge sedan. Så här skrev jag då: ”’Antalet enheter som är självstyrande respektive drivs som intraprenader, ska redovisas i bokslut 2007.’ Så står det i ett av de mål som kommunfullmäktige angivit. I ingen av de redovisningar som jag tagit del av har någon redovisat hur arbetet för fler ”enheter som är självstyrande” har gått. Alla har handlat om antalet intraprenader, för det är ju så enkelt att mäta. Men jag tycker nog att det egentligen är viktigare att jobba för mer självstyrande enheter, eller hur?”

Andas ut och letar omen

Hammarby lyckades alltså vinna idag (1-0 mot BP). Och eftersom jag (märkligt nog) blivit rätt vidskeplig kring detta funderar jag över vad som avgjorde: att jag hade ”Söderstadion- definitely the best place in the world”-tröjan på mig? Att Jonas L var på plats? Att jag inte spelade in matchen på PPV hemma? Att vi åkte bil från Örebro till matchen? Allt detta skedde för första gången idag och kan alltså ha avgjort. Att jag hade grön huvtröja kan inte vara förklaringen (har hänt förr i år), på samma sätt är det med att pappa var med. Eller så har inte vidskepelse och omen något med saken att göra. Kanske handlade det bara om att Simon Helg var otroligt bra idag och att hans skott var värt att bli mål. Kanske handlar det bara om att Hammarby måste göra mål, och göra ett mer än motståndarna. Kan det vara så enkelt?

En äldrevård som fungerar bra?

”De gör som de vill med oss – vi får delade turer, ska jobba varannan helg, personal tas bort och folk flyttas runt.” Om du fick gissa, skulle du gissa att den person som säger så tillhör en grupp som regelmässigt benämns som ”en av de viktigaste jobb som finns”: att ta hand om äldre som behöver vård, omsorg och trygghet?

Eller det här: ”Dagen före semestern fick jag besked om att jag inte får vara kvar i gruppen. Sedan tog det 12 veckor innan jag fick besked om var jag ska jobba istället.” Låter det som om denna kvinna har en arbetsgivare som värdesätter hennes jobb och vill att fler ska välja vård- och omsorgsyrken?

Kommentarerna kommer från personal på Älvtomta hemvård, som jag träffade i veckan (de har också uppmärksammats i NAs artiklar). De berättar att organisationen regelmässigt förändras på hösten: ”de brukar ’röra runt’ vid den här tiden på året – fast i år är det ju värre än förut”. De berättar att ingen riktigt vet vad som händer, varför och på vilket sätt. Är det LAS-listor som gäller? Kompetens? Gruppsammansättning? Något annat?

De berättar om hur de förväntas uföra omvårdnadsstäd och – tvätt, fast de inte längre har någon tid till det (den tiden ska ha försvunnit när servicetjänsterna flyttades till privata företag eller andra kommunala utförare). Deras bild är att de fått mer att göra, fast att de är färre som ska göra det. De berättar om hur nästan alla äldre får nya kontaktpersoner nu – fast vi ständigt upprepar hur viktigt det är att äldre känner igen personalen, att relationen mellan den äldre och kontaktpersonen är viktig och måste uppvärderas.

De berättar om hur det nya tidsplaneringssystemet (TES) dubbelbokar, registrerar fel, skapar merarbete och mest gör ett jobbigt arbete jobbigare. Hur TES känns som ett sätt att kontrollera personalen istället för att underlätta planeringen. Att personal som vill göra sina egna scheman inte får det. Och om äldre som har klara önskemål om när de till exempel ska duscha eller gå upp inte kan få sin vilja igenom – tiden räcker inte.

Det var inte med något glatt humör jag lämnade träffen med personalen på Älvtomta hemvård i veckan. Men det var med en knuten näve i fickan. Något måste f-n i mig göras åt situationen. Det handlar självklart delvis om ett tufft ekonomiskt läge – att vi resurserna inte räcker till allt vi skulle vilja göra. Men framförallt handlar det om grundläggande systemfel. Om grundläggande brister i styrning och ledning. Och om en organisation (Örebro kommun) som inte förmår ta vara på den viktigaste kraften vi har: medarbetarnas kunskap, engagemang och vilja att göra ett bra jobb.

Jag har skrivit en hel del om äldrefrågor här tidigare, och utvecklar inte just nu vad jag skulle vilja göra för att utveckla och förbättra. Men läs gärna tidigare inlägg: Här skriver jag mer om ledarskap och utveckling. Om ”leksaker” för äldre. 2008 – ett förlorat år för Örebros äldre. Om kommunledningens syn på besparingarna. Om problemen med TES. Om problemen med larmsystemen på vårdboendenPensionsålder, mat och förebyggande arbete. Dammsugning eller utevistelse? Mer forskning och utveckling på äldreområdet. Bättre mat och mer tid för äldre genom ny teknik. S och V satsar på fler bostäder för äldre och varnar för besparingarna. Om Hjärta till hjärta (väntjänst). Helhetssyn på äldrevården. Om S lokala rådslag om äldrefrågor: bättre mat, ökad valfrihet och föräldraförsäkring för barnen. När kommunens insatser minskar tryggheten. I verkligheten kan bra äldrevård bli bättre. Bra Anhörigcentrum i Örebro måste bli ännu bättre. Vården behöver en ”trygghetschock”.